ni som känner mig ganska väl vet om att jag kör crossmoped. 
min älskade mest kära egodel, min Honda MT5a. min andra halva. 
men för lite mer än ett halvår sen snart så var jag med i en bilolycka när jag körde moped. 
mitt ben stack ut ur benet vilket gjorde att jag nu har ärr över hela benet och ingen känsel. 

men det jag frågade var " hur mår moppen? " " hur ser min moped ut? " 
bryr mig väl inte mig om något jävla ben. huvudsaken var att mopped klarade sig? 
men den fick ett par kraftiga smällar. nu efter ett tag av nervositet har jag och min far tagit en titt på den. 
den startade och det var ändå inte så många nya delar om behövde köpas. blev överlyckligastast. 

idag, 23/4. efter 5 dagars längtan och tjat, har moped-delarna kommit. allihopa. 
när jag kom hem sprang jag direkt ut och började skruva. när vi med några om och men 
fått dit en ny axel till bakhjulet så är det fortfarande sne? och det är inte på grund av bucklorna. 
så vi tar av hjulet och fjädrarna och hittar felet. helajävlackligavagganärsne. HELA VAGGAN. HELT SNE. 
det finns inte så många som har en honda MT5a, och vilket gör att det blir
ännu svårare att hitta en honda som inte används men ändå har en hel vagga? kulkulkulkul. 

allting kommer ta längre tid. allting kommer bli svårare. 
min moped är min frihet. den räddar mig i alla stunder?
det är som att få reda på att ens bästa vän har fått
en svår sjukdom och måste få en ny... lever? 
ni kan tycka att jag är dum i huvet. men alla är vi olika. 
och jag behöver min moped för att må bra. 

nu mår jag sojdbopdiufg skit. så om ni möter mig och jag är sur. 
ta inte åt er. och om jag börjar gråta? ta inte åt er. 
det är jag som bara går igenom ett nervsammanbrott eftersom 
allting ska hända just exakt nu. ALLT. 
hejdå.